FÖR ETT ÅR SEN...

IMG_3801.JPG

Denna veckan för exakt ett år sen flyttade vi äntligen in i butiken på S:t Knut! Fönstren putsades...

IMG_0740.JPG

... saker packades upp och ställdes på plats.

IMG_0785.JPG

Vi skrev vårt instagram-namn på fönstret. Det hade regnat litegrann när Per och mamma kom förbi.

IMG_0782.JPG

Vi fikade inne hos våra grannar på Söderberg & Sara.

IMG_3808.JPG

Och jag fick veta att en fin vän inte fanns längre. Att världen förlorat en helt fantastisk människa och briljant kreatör/designer/konstnär/aktivist. Tänkt på dig så mycket denna veckan Ana <3 

IMG_3803.JPG
IMG_3806.JPG

Jag var med och pyntade en Russebuss till skolavslutningsfesten i Folkets Park - med discokulor, ballonger och vimplar. Vi spelade Fem fine frökner och Fy faen på högsta volym medan regnet öste ner utanför...

IMG_3804.JPG
IMG_3800.JPG

... men det klarnade upp till kvällen, när jag tog ballongerna och begav mig till MECs årliga invigningsfest (imorgon är det förresten dags igen!) med Anna och Alexandra. Hade SÅ roligt. Sjöng karaoke, dansade på borden utomhus och njöt av varje sekund, medan jag undrade om någon skulle upptäcka att jag bara drack bubbelvatten?

IMG_3802.JPG

Två dagar tidigare hade jag nämligen tagit ett test <3

Idag för ett år sen visste vi. Men hade ändå ingen aning...

OM MIN GRAVIDITET

IMG_8014.JPG

Här är den första bilden jag la upp på mig själv som gravid, och den sista jag tog kvällen innan kejsarsnittet. Tiden däremellan kändes som ingen alls? Jag kan knappt fatta att allt redan är över. Visst, min graviditet var minst en månad kortare än de flesta förstföderskors - men ändå! Jag hade typ bara hört om hur långsamt tiden gått för andra, hur de sista dagarna innan förlossningen kändes oändliga. Själv hade jag gärna varit gravid ett tag till... Men är samtidigt så otroligt tacksam för varje liten minut jag fick. Det hade ju kunnat bli ännu kortare.

När jag blev sjukskriven i slutet på november sattes hela livet på paus. Allt som spelade roll var att bebisarna skulle må tillräckligt bra för att stanna kvar i magen. En vecka till. Två veckor till. Prio var att varje kontroll skulle se bra ut (och allra helst att vi skulle hinna flytta in i nya lägenheten innan de kom...)

Veckan innan jul när vi äntligen fick nycklarna packade vi saker och körde till nya lyan varje kväll efter Pers jobb. Varje liten sak vi skulle hinna flytta räknades, kändes det som. Det var intensivt, men trots komplikationerna var jag lyckligt lottad med att må bra under hela graviditeten. Jag kräktes bara en enda gång på åtta månader och fysiskt kände jag mig i stort sett lika stark som vanligt in i det allra sista. Därför tänkte jag också att det skulle finnas gott om tid att fixa och dona, dokumentera och preppa. Läsa böcker, köpa grejer, gå på gravidyoga, ta bilder på mig & magen. Men så blev det ju inte alls, det här är ungefär de enda bilderna jag har av mig själv som gravid. Därför känns det fint att få sammanställa lite tankar innan allt känns för långt borta...

19984655_116427645645874_6937279134104027136_n.jpg
20225584_1953534498235582_4183177311694094336_n.jpg
20398835_502126556805723_4968810908412280832_n.jpg
20688765_129295961022076_4538855115527815168_n.jpg

En lång fantastisk sommar med bröllop x 2, Sverige-semester och resa till Portugal

Vi fick reda på att jag var gravid i början på sommaren - halvt oplanerat (vi hade väl konstaterat att det som händer händer) men helt fantastiskt! Eftersom jag mådde så bra och ingenting i kroppen kändes annorlunda direkt tog det lång tid för mig att smälta och förstå att jag faktiskt väntade barn. Det var en lång sommar mellan det första besöket hos barnmorskan och det första ultraljudet i september. Inte förrän i vecka 18 (alltså när nästan halva graviditeten gått...) fick vi reda på att det var två stycken i magen. Det var förmodligen det absolut mest surrealistiska jag någonsin kommer vara med om.

När sköterskan satte igång med ultraljudet tyckte jag mig se två huvuden i profil, vända åt olika håll och på helt olika sidor av magen. Jag sa ingenting - men tankarna började ju snurra direkt: hade skärmen spegelvänt sig? Visade den två delar av samma bild? Sköterskan sa ingenting heller, men ju mer hon drog runt med ultraljudsmaskinen desto mer övertygad blev jag: det såg ut som att bebisen hade två huvuden. Inte två bebisar, mind you, två huvud på en bebis. Hela sommaren hade vi varit försiktiga med att hoppas på för mycket eftersom ungefär allt kunde gå fel. Innan ultraljudet hade vi sett en film om vilka avvikelser som kan upptäckas och förberedde oss på att ta emot negativa besked. Jag var inte ens säker på att det fanns någon bebis alls - förrän veckan innan ultraljudet då vi hade fått lyssna på hjärtljud hos barnmorskan för första gången.

Men att det kunde vara TVÅ bebisar hade vi inte tänkt en tanke på. Inte ens en halv, på skoj. Det fanns inte i vår värld? "Här är ett hjärta... och här är ett hjärta." sa ultraljudssköterskan. Allt jag fick ur mig var "skojar du?!" Nä, hon skojade inte om sånt här sa hon - men sen ringde hennes tandläkare(?) och hon lämnade rummet i säkert 10 goda minuter. Ingen av oss har någonsin varit så chockade? Jag kände 100% overklighetskänslor och var på riktigt tvungen att nypa mig hårt i armen för att vara säker på att det inte var en dröm. Jag tyckte det var skönt att vi blev lämnade ensamma en stund, medan Per tyckte det var helt orimligt att sköterskan bara droppade tvilling-bomben och stack, haha. Helt legit synpunkt, faktiskt... 

När sköterskan kom tillbaka efter en halv evighet konstaterades att det var enäggstvillingar, två flickor, att de hade en skiljevägg mellan sig men delade moderkaka. Vi såg fötter, magar och urinblåsor men var fortfarande för chockade för att förstå. Så mycket blandade känslor, så mycket tankar. Besvikelse över att bebisen vi föreställt oss var något annat än vi ställt in oss på, lycka över att allt såg bra ut, rädsla inför hur vi skulle klara två på en gång (och hur skulle vi få plats i vår lilla lägenhet på 42 kvadrat?) Det tog ett litet tag innan allt sjönk in och vi kunde känna oss lyckliga och peppade.

23416979_450198205381609_3549214171432222720_n.jpg
22582102_1745244488859815_5582717960151105536_n.jpg

Två clueless på väg till ultraljud + första bilderna: Ines till vänster, Ava till höger

Det allra bästa med att vara gravid med två var nog att vi från början kände oss prioriterade, omhändertagna och säkra på att vi skulle få den allra bästa vården. Jag visste att jag inte skulle behöva oroa mig för att få plats på BB när det var dags (sjukt att inte alla kan få känna samma lättnad och tillit som vi gjorde...) Jag var egentligen bara riktigt orolig vid två tillfällen: när jag skulle boka om ett ultraljud för att flyga till Washington och plötsligt blev informerad om att det tydligen var SUPERVIKTIGT att jag gjorde ultraljudet just den tid de bokat in. Det hade inte jag förstått. Men eftersom vi alla mådde bra så åkte jag ändå och gjorde ultraljudet när jag kom hem (det gick hur bra som helst - tack och lov!) Den andra gången var när det konstaterades att Ava hade motstånd i sin navelsträng, jag blev sjukskriven och läste läkarens utlåtande till Försäkringskassan. Där stod det att om jag fortsatte jobba och inte vilade skulle jag med stor sannolikhet riskera hennes liv. Det var riktigt tufft att läsa och en reality check utan nåd.

Men allt gick bra. Och nu är dom här! Vi fick två barn på en gång och det är det bästa som någonsin hänt. 10/10 would recommend. Pausar där och skriver kanske nån rad om själva förlossningen vid annat tillfälle.

180116

IMG_2857-2.png

De är här! Fem veckor före beräknat datum, men trots allt en betryggande bit in på nya året. Datumet för mitt planerade kejsarsnitt fick tidigareläggas hela tre gånger på slutspurten. Måndagen den 15 januari sa läkaren till slut: "vi tänkte att vi inte väntar längre, utan tar ut dem imorgon".

Så blev det till slut: ut kom våra älskade små skruttar på 1600 och 2100 gram. Efter tio dagar på (fantastiska) neonatalavdelningen här i Malmö fick vi dessutom komma hem till vår nya mysiga lägenhet som vi hann flytta in i under julhelgen.

Nu har vi landat lite. Jag, Per, Ines och Ava - min nya lilla familj <3

SJUKSKRIVNING & LÄGENHETSPLÅTNING

IMG_4799.JPG

Denna veckan har varit en liten stormvind, to say the least. Vi har köpt ny lägenhet under hösten (42 kvm kändes plötsligt lite tight med två små bebisar på g) och nu ska vårt älskade lilla krypin alltså ut på marknaden. De senaste veckorna har gått till att börja flyttpacka och gradvis skala ner det som är vårt, till ett mäklar-stylat, ljust och fräscht, aningen mer minimalistiskt hem. En process, kan jag berätta, för två personer som gillar att samla på sig saker. Jag ska bjuda på lite före- och efterbilder så fort annonsen ligger uppe, tänkte jag.

Mitt i flyttstök, städ och jobbstress (lägg till att vårt badrum relinas, med avstängda avlopp och hantverkare i hallen) var det dags för den regelbundna kontrollen på sjukhuset, för att se så att bebisarna i magen får den näring och blodtillförsel de behöver. Eftersom det är enäggstvillingar som delar på samma moderkaka så är min graviditet klassad som en högriskgraviditet. Allt har dock gått bra och sett bra ut - fram till i tisdags. Då visade det sig att den ena av våra små skruttar inte hade tillräckligt bra flöde i sin navelsträng, vilket kan innebära att de båda måste komma ut i förtid. En risk vi varit medvetna om, men samtidigt helt oförberedda på, eftersom de inte är beräknade förrän i februari... Läkaren beordrade att jag sjukskriver mig omedelbart och bara vilar. Så: hejdå flyttpackning, ställa in alla viktiga möten med jobbet inför årets slut, autosvar på mailen och bara släppa a l l t. Det finns liksom inget annat val. 

Efter att ha fått kortisonsprutor för att snabba på lungutvecklingen hos knoddarna såg det bättre ut på undersökningarna igår. Nu hoppas vi bara på det bästa: att de vill stanna kvar i magen så länge det bara går. Har nya kontroller på sjukhuset imorgon igen, så känner mig väl omhändertagen, lugn och trygg - trots allt. Vi bara fortsätter som vi gjort hittills, dag för dag.

IMG_4797.JPG

Pausar och luktar på blommorna, hehe.