CAFÉGRÖT OCH BARNMAT

unnamed-4.jpg

I måndags passade jag på att träffa Sandra igen! Denna dunder-trevliga nya bekantskap var nämligen kvar i Malmö och strosade runt på stan. Det var första gången i stan för henne, så jag visade S:t Knut...

unnamed-5.jpg
unnamed-8.jpg

... och åt gröt på Jord. Första gången jag var där. Har inte varit så peppad på café-gröt - och det var väl inte jättekul heller, tyvärr. (Men är fortfarande sugen på att gå till detta ställe i Köpenhamn någon gång!)

unnamed-7.jpg
unnamed-10.jpg

Sen hängde vi lite på Sandras rum på MJs innan jag och bebisarna mötte upp Per som slutat för dagen. Våra små skruttar alltså, kolla på dessa busfrön? De kryper och drar sig upp och står nu - pang sa det bara. Det är så mäktigt och märkligt att se dom utvecklas så snabbt. Att tänka på dessa nio månader(!) som gått och hur små de var när de kom. Läskigt att tänka att jag redan glömt hur det kändes att hålla dem då, när de var så pyttiga. Vill kunna spara varje ålder, varje känsla och varje ny fas i minnet. Men så funkar det ju inte såklart. Att vara förälder är att vara här och nu, hela tiden. Ständigt ompröva det man lärt sig, kan och tror att man vet. På sistone har tjejerna varit lite mer gnälliga - eller “gnälliga” är egentligen helt fel ord, för det är inte särskilt mycket gnäll. Men kanske lite mer känsliga? Lite små-sköra. I måndags kände jag att “oj - är det så här det ska vara från och med nu?” Känsligheten kombinerad med att inte kunna släppa dem ur synhåll en minut, eftersom de nu hittar sladdar, eluttag och använder samtliga möbler för att göra pull ups. Kände mig lite svettig. Sen sa Per att med tanke på att de är så fysiskt aktiva nu kanske de också borde äta mer? Vi har ju introducerat barnmat, gröt, och fruktpureer, men inte några hela mål. Så himla självklart egentligen - att en superaktiv liten kropp behöver mycket mer energi än en stillasittande/liggande. Resten av veckan har vi försökt ge två mål om dagen och de har glatt slukat allt som kommit i deras väg. Samt blivit sina vanliga harmoniska små jag igen. Sovit bättre känns det också som. Så logiskt. Javisst - det går bra att skratta åt den här mamman som så bekvämt bara ammat vidare och trott att det skulle räcka. Tiden då vi bara flöt runt med bebisarna som små nöjda bihang är kanske inte över, men det står i alla fall klart att det är dags för rutiner nu. Ni som känner mig vet att det inte är min bästa gren. Men jag har ju Per, som tur är. Det blir nog bra det här med…